Jag har inte skrivit så mycket om det här men under de senaste månaderna har jag haft sko-bekymmer angående Kaprifol. Innan jag fick byta hovslagare på grund av flytten var det inga större problem att sko Kaprifol så länge hon fick äta hö under tiden. I oktober fick vi dock en annan hovslagare och även om det inte har gått dåligt har Kaprifol inte riktigt varit lite enkel att sko som tidigare. I januari hände det något och när hovslagaren höll på att slå i söm i den sista hoven hoppade plötsligt Kaprifol högt, hovslagaren blev arg och Kaprifol blev väldigt stressad. Något obehagligt måste uppenbarligen hänt, jag vet dock inte vad, men det blev heller inte alls bättre av att hovslagaren blev arg på Kaprifol. Hovslagaren fick efter detta inte komma i närheten av Kaprifols ben över huvud taget, så vi tog ett break och skodde Alice och gjorde sedan ett nytt försök med Kaprifol. Två söm var kvar och de sömmen som satt i var inte nitade. Efter många försök lyckades hovslagaren nita sömmarna (så de inte stack ut och var vassa) men mer kunde hon inte göra. Senare på kvällen fick jag efter mycket tålamod slå i en söm i skon, men det hjälpte inte utan Kaprifol tappade skon dagen efter. Jag försökte då slå på den och jag fick passa in skon, lägga den på hoven men så fort jag skulle spika sa Kaprifol NEJ. Jag gjorde då så att jag drog av hennes andra baksko och lät henne gå barfota bak.

Åtta veckor gick och jag tränade en del med Kaprifol, först fick jag återvinna hennes förtroende att över huvud taget peta på hennes bakben och sen grejade jag lite med verktyg runt hovarna med mera, och det gick okej. När det var dags för nästa skoning kände jag ändå att vi skulle strunta med bakhovarna, hon gick toppenbra utan skor i bak och jag ville att skoupplevelsen skulle bli trevlig. Yeah, önsketänkande. Hovslagaren började med vänster fram, tog av den gamla skon och raspade den utan större problem. Kaprifol var inte avslappnad, men heller inte stressad. När hovslagaren skulle börja spika började dock Kaprifol rulla med ögonen och steppa runt. Hovslagaren lyckades ändå färdigställa framhoven, men det var knappt. Och efter detta ville Kaprifol inte släppa hovslagaren nära alls, det gick så långt att hon hotade att sparka och det har hon aldrig gjort tidigare. Jag fick dock göra ”vad jag ville” så som ett test fick jag hålla Kaprifols bakben medan hovslagaren raspade lite, och det gick bra med vänster bak men inte med höger (som ju var den hoven allt startade vid). Här gav hovslagaren upp och jag stod med en häst med: 1 nyskodd framhov, en nyverkad bakhov, en bakhov som inte var raspad på 8 veckor och en framhov som inte var skodd på 8 veckor. Kul va?

Hovslagaren åkte hem och de följande dagarna raspade jag och Rebecka lite på Kaprifols bakhov så att i alla fall båda bakhovarna var i fint skick. Både jag och Rebecka får lyfta och raspa alla Kaprifols hovar men närmar jag mig med en hammare och vill slå mot Kaprifols skor eller hovar får jag onda ögat direkt.

Dagarna gick och jag funderade fram och tillbaka hundra gånger på hur jag skulle göra. Alternativen som fanns var: Prova med en annan hovslagare, åka till klinik och droga henne för att sko och dra av skorna och låta henne gå barfota. Åka till klinik gick bort direkt, jag tänker inte droga min häst för att sko. Anledningen till att jag till sist valde bort första alternativet är att inte ens jag får komma nära Kaprifol med en hammare i dagsläget och jag vill inte riskera att förvärra situationen, eller att någon ska komma till skada såklart. Så jag lät Kaprifol gå med sin gamla framsko tills jag bestämt mig och tills den var så ful att jag var tvungen att dra av den, och det gjorde jag i fredags. Det krävde mycket tålamod och långsamt arbete för att Kaprifol skulle låta mig dra av skorna, men det gick i alla fall. Sedan i fredags går alltså Kaprifol barfota, och eftersom Alice tappade en av sina framskor i samma veva ungefär tänkte jag att ja ska Kaprifol gå barfota då får faktiskt även Alice göra det. Hon har ju gått utan bakskor sedan förra året utan problem. Så ja, nu har jag två barfotahästar här hemma och det känns faktiskt skitbra måste jag säga. Ända sedan januari har skoning gett mig ångest bara av att tänka på det, eftersom Kaprifol har reagerat så som hon gjort och det känns väldigt skönt att inte behöva tänka på det längre. Sen krävts det ju lite andra grejer när hästarna är barfota, men eftersom det här inlägget redan är milslångt tar jag det en annan dag!