Det var en gång…

Man skulle kunna tro att mitt liv är helt händelselöst eftersom jag inte skriver något här, men så är det såklart inte så tänkte berätta lite om vad som har hänt de senaste dagarna, blir nog som en liten novell är jag rädd.

På eftermiddagen i tisdags åkte jag, Axel och Katla till Axels föräldrar i Småland. Det tog dock sin lilla tid, både att komma iväg och att komma fram. Efter stallet skulle Axel nämligen packa inför sina tretton dagar hemifrån (exkursion i Gränna, konferens i Uppsala, fält-tripp i Särna) och så hade vi ju glömt att tala om för katten att han skulle vara hemma till senast klockan tre…

När Axels väska var packad och katten hade kommit hem var klockan närmare sex på kvällen, men vi hade ju egentligen ingen tid att passa så vi körde iväg med gott mod. Med lite bilgodis och juice!

Efter en dryg timmes körning utspelar sig denna dialog (på ett ungefär, ta det med en nypa salt för annars låter det som om vi är helt pantade, och det är vi ju inte!) i bilen, endast några sekunder lång:

”Oj, en lampa började precis lysa.”

”Det är ju batterilampan, batteriet måste ha slutat laddas.”

”Det är ju inte så bra.”

”Lampan är röd. Röda lampor betyder att man ska stänga av bilen direkt.”

Japp. Vi stängde av bilen illa kvickt och rullade till första bästa ställe på 26:an där det fanns lite mer plats än bara vägen, ganska precis faktiskt så vi kunde se skylten där vi skulle svänga av stora vägen mot Hestra. Bilen mådde inte helt bra då faktiskt, en av drivremmarna (till vattenpumpen, generatorn?) hade hoppat loss och det kokade i kylarvätskan. Ja det fanns ju inte så mycket vi kunde göra mer än att ringa Axels pappa Ulf. Han kom genast med både bil och bilkärra så stackars Sodaliten fick vinschas upp på kärran och finna sig i att rulla på andra hjul sista biten.

Nu är det ju ändå så att OM nu bilen ska gå sönder så ska den ju gå sönder på väg till farmors gård i Törnabo, där det finns både verkstad, bilhiss och lite finurliga människor som kan det där med bilar. Så bilkärran rullades dit på direkten, bilen ställdes av och vi åkte till stugan en bit därifrån för att ta itu med bilen dagen därpå. Vid det här laget hade ju klockan tickat en stund, som ni kanske förstår.

Dagen därpå åkte Axel och Ulf till bilen för att fixa den (jo jag stannade faktiskt ”hemma…”) och det visade sig att anledningen till att drivremmen hade hoppat loss var att kullagret i vattenpumpen hade gått sönder. Och nu när ni säger det så har det faktiskt tickat lite värre under motorhuven den senaste tiden.. Så bilen fick ett nytt kullager och drivremmen sattes på, så är väl allt bra sen! Men icke sa nicke. Sodaliten var lite ledsen nu och ville inte starta alls plötsligt. Här tog Axel och Ulf lite paus, det var nämligen så att Axels bror Nils har ÅTTA KOMPISAR på besök från Holland så de behövde lite skjuts till dagens aktivitet. Så jag och Axel åkte tillbaka till bilen själva och, nu till det fiffiga, tog batteriet från vår krockade gröna BMW som står i Törnabo och stoppade in det i vår blåa BMW och tadaa; Sodaliten blev glad och startade.

Glada för att det gick att lösa på ett sånt smidigt sätt hoppade vi in i bilen och åkte mot stugan. Vi hann dock inte så jättelångt innan plötsligt Axel stängde av bilen och sa att den hade blivit väldigt varm. Vi kunde inte se något lurt under motorhuven men vi ringde till Ulf och han visste såklart vad som var fel på vår bil. Kylarvätskan, som såg full ut, behövde luftas. Så bilen startades med korken avskruvad och plötsligt så sjönk mätaren och vi kunde hälla i en sisådär tre-fyra liter vätska utan problem. Lättade över att det var ett såpass ”enkelt” och ”förklarligt” fel körde vi vidare en liten bit, bara för att stanna någon kilometer senare. En gul lampa lös, ”fyll på kylvätska”. Okej sa vi, och hällde i en halvliter till, tills mätaren visade att det återigen var ”fullt” (tur att vi hade en femliters dunk med vatten i bilen!).

Vi körde vidare, och fick stanna igen! MER VÄTSKA, sa bilen. Sedan kunde vi i alla fall åka hela vägen till stugan utan fler stop, och bilen gick fint och tyst.

Men ni kan väl förstå att jag var lite skeptisk till att hoppa in själv i bilen i morse, för att endast i kattens sällskap köra till Göteborg? Men det gick bra som tur var!

sodaliten