Vad ska man säga?

Det här med hästar är inte alltid en dans på rosor. Jag kom före Linda till stallet idag och spanade såklart efter våra hästar när jag kom körandes längs vägen med bilen, så jag såg inte alls staketet som låg ner lite längre in i nästa hage. Våra hästar betade nöjt bland ogräset och jag tog in Alice i stallet lagom till att regnet började ösa ner. Kanske en halvtimme senare kom Linda gåendes längs vägen och när hon kommer in i stallet frågar hon om jag vet något om staketet som ligger ner. Det visste jag ju inte, och inte stod det något på tavlan heller så Linda traskar ut i hagen för att kolla läget då vi bara ser två av de tre hästarna som går i den hagen.

Jag ser Linda dra lite i staketet som ligger ner och hon försvinner sedan ner i en slänt, bara för att komma upp direkt igen. Hon viftar med armarna och ropar åt mig att komma.

Där borta ligger en död häst.

Vi ringer Sofia som snart kommer ut och vi alla tre står och stirrar en stund på den döda hästen. Ingen av oss kan riktigt förstå vad som har hänt. Staketet är rivet och en häst är död. Men hästen har inte en skråma utan ligger bara där, stel och blöt av regnet.

Alla dagar är inte solsken och rosor när man håller på med hästar. Jag avundas inte Sofia som fick ringa hästens ägare efter denna hemska olycka.