Jag har precis varit ute i stallet och tittat till Alice och fyllt på hennes hö och vatten. Åren med fri tillgång på mat har verkligen minskat hennes ”hetsätande”, nu fick hon visserligen en massa hö i går kväll men det var ändå en del kvar och det hade aldrig hänt för ett par år sedan. Jag tycker även att smärtstillande har ”kickat in” nu, för hon rörde sig mycket mera avslappnat, om än lite stelt, och var lite mer sig själv i ögonen. Skönt att se!
Snart kommer Susanne hit, vi ska pussa och pyssla lite extra med nyss nämna fläckis och om Loke är medgörlig kanske vi rider Kaprifol lite också på banan. Jag skippar därför vuxen-barn-träffen denna vecka, men det är ju nya tillfällen varje fredag.
Gårdagens Loke som nästan växt i sin gåstol. Jag tycker för övrigt att han ändrar utseende typ varje dag, haha. Tur han är söt hela tiden i alla fall 🙂
Veterinären ställde lite allmänna frågor, kände i genom hennes ben ordentligt och sen fick jag gå med Alice några steg på grusvägen + några steg i trav. Nu har vi ju inte röntgat eller ultraljudat men veterinären var ganska säker på sin sak, och det var precis som jag misstänkte också, och det är artros som ställer till det för Alice och i det vänstra bakbenet där hon har som mest ont har hon även en inflammation i kotsenskidan. Jag skulle gissa (och veterinären höll med mig) att Alice nog haft inflammationen ett tag och att det är artrosen som har blivit mycket värre nu när snön kom och hon har fått jobba hårdare för att ta sig fram i hagen. Inflammationen skulle antagligen gå att behandla, men inte artrosen. Den går kanske att smärtlindra till viss del, men jag vill inte låta henne genomgå massa undersökningar och ”pumpa henne full med medicin” bara för att hon ska fortsätta gå i hagen några månader till. Hon är ändå 27 år i år och hela familjen har haft 24 fantastiska år tillsammans med henne så det känns inte mer än rätt att kunna avsluta hennes liv innan hon får ännu mera ont.
LoviseC 