Den tjugofemte oktober vaknade vi upp i vårt boende i Kimberley och en dag full av diamanter väntade. Vi träffade en nära vän till vår professor som innan sin pension jobbade för De Beers, företaget som än i dag har monopol över världens diamantmarknad. Han var vår guide för dagen och visade oss runt i Kimberley.

En av de stora waste-deposits i Kimberley. Detta är materialet som man har plockat upp ur gruvan och som ”blir över” när man plockat ut diamanterna. Dock håller man på att söka igenom dessa högar igen och eftersom tekniken har förbättrats hittar man fortfarande diamanter i dessa ”skräphögar”. Det finaste materialet som man har gått igenom en andra gång, används till att fylla igen gamla gruvhål.

The Big Hole – Kimberley Mine. I slutet av 1800-talet drog diamant-rushen igång i Sydafrika efter att man hittat diamanter längs floder. Året 1871 började man gräva med hacka och spade i Kimberley och fram till 1914 hade 50,000 människor grävt detta hålet; 463 meter brett och 240 meter djupt. När det blev för svårt att gräva började man bryta stenen under jord i stället, och fram tills det att gruvan stängdes hann man ner till 1097 m djup. Idag är hålet delvis fyllt av sten och vatten, den synliga delen är 175 meter. Kan ni tänka er att gräva det för hand??

Under hans arm där, ser ni vattenytan från förra bilden, så ni ser att hålet fortsätter ganska mycket längre ner!

I anslutning till The Big Hole finns ett museum som vi var inne i. För att komma in i museet utifrån där vi befann oss fick vi gå in i en hiss som simulerade att vi åkte ner flera hundra meter ner i marken, trots att vi bara åkte ner en våning. Hissen åkte jättelångsamt för att det skulle ta mer tid och det spelades upp ”gruvliknande” ljud som var ganska verklighetstrogna faktiskt. När vi stannade gick vi ut ur hissen och där hade de byggt upp precis som i en gammal gruva med träbalkar, järnvägsspår, små vagnar och allt. Vi fick även se/höra en simulerad sprängning! Lite inriktat åt den yngre publiken, men det var ganska uppskattat av oss också!

I en annan del av museet fanns det lite ”museum -grejer” så som gruvans och stadens historia, bilder och kartor och en liten serie med oäkta diamanter där man kunde se hur hur slipning av diamanter går till. Inne i ett valv med en sträng vakt på plats fanns det även hundratals äkta diamanter i olika storlekar, färger och former, oslipade och slipade. Jag visste faktiskt inte att diamanter kunde ha SÅ många olika färger! Här inne fick man inte ta kort tyvärr, så ni får åka dit själva helt enkelt!

Utanför diamantrummet fanns det en vägg med replikas av världens största diamanter så som Star of Africa, Hope och Jubilee. Självklart fanns här även turistbutiker där man kunde köpa smycken med diamanter och andra stenar i, vilket vi dock inte gjorde!

När vi kände oss nöjda i Kimberley åkte vi vidare de dryga tjugo milen till staden Prieska där vi sov för natten.

I Prieska blev vi uppdelade på lite olika boenden, inte alla små gästhus har plats för 22 personer! Jag, Axel och två till fick dela på en jättefin och fräsch stuga som såg helt nybyggd ut. På nedervåningen fanns vår stora säng, ett badrum med den mest avancerade duschen jag använt och precis innanför dörren var det kylskåp, diskho och lite bänkyta. Det fanns även en trappa upp till ett loft där det fanns två sovplatser till. Vi hade dock ingen grill så vi åt kvällens middag hos våra kamrater som bodde i ett större hus lite längre bort, de hade en inomhusgrill!

Dagen som alla hade väntat på var äntligen här!

Onsdagen den 24 oktober lämnade vi nationalparken i Witsand redan klockan sex för att vara i tid hos Petra Diamonds och Finsch Diamond Mine. Efter lite lokaliseringsproblem hittade vi till gruvan och väl där lämnade vi våra värdesaker i ett rum och sedan fick vi var sitt axcess-card så vi kunde ta oss in på området. Där inne fick vi en god frukost samtidigt som vi lyssnade på en säkerhetsgenomgång, såg visning av gasmask och fick lite allmän information om gruvan och dess historia.

Finsch Mine upptäcktes år 1961 då man letade efter asbest i området. I stället hittade man diamanter och öppnade då en ”open pit” mine som var en sådan fram tills 1991 då man fortsatte att bryta under jord i stället. Idag är gruvan 680 meter djup, räknat från den ursprungliga markytan. Det finns även ett mindre schakt som går ner till dryga 760m. Finsch Diamond Mine producerar 1.5 miljoner karat diamant om året och planerar att öka det till 2 miljoner karat år 2018. Reserverna i just den här gruvan beräknas räcka i ytterligare 25 år, så det ska nog finnas diamanter att beundra ett tag till!

Det som är lite extra speciellt med den här gruvan är att de har vissa fordon nere på de djupa nivåerna som är förarlösa. De går fram helt på egen hand och transporterar sprängt material från plats A till plats B i en stor omloppscirkel nere i gruvan. De övervakas uppifrån markytan och kan även styras därifrån, men för det mesta tuffar de på helt själva. På grund av detta är det lite småläskigt att möta en sådan här maskin nere i gruvan, det är ju inte direkt så att den stannar om du står i vägen!

Ja precis, vi skulle ner i diamantgruvan! Efter genomgången på kontoret leddes vi till omklädningsrum där kläder och utrustning för förberedda åt oss; overall, strumpor, gummistövlar, skyddshjälm, glasögon, öronproppar och munskydd. Därefter fick vi varsin ordentlig pannlampa och en gasmask att hänga i bältet.

Vi hoppade in i hissen som tog oss ner till 630m-nivån och traskade ut i den fina gruvan. Ja här var det faktiskt ganska fint! Luften var OK, det var relativt torrt och stora delar av vägen var asfalterad så det var lätt att ta sig fram. Ljudnivån var för det mesta ganska låg, lite högre på enstaka ställen. De visade oss runt i gruvan och vi fick se hur de olika processerna fungerade i gruvan; hur de sprängde, samlade upp materialet, transporterade materialet vidare i gruvan och till sist upp ur marken. Det verkade välorganiserat och bra ordnat, även om de på nåt sätt lyckades spränga när vi var där nere.. Det var nog kanske inte helt genomtänkt.

Det var strikt förbjudet att ta med prover här ifrån, det var endast två personer på hela gruvan som fick ta upp, eller ge någon annan tillåtelse att ta upp, prover ur gruvan. Vilken sten som helst kan ju innehålla en diamant! Synd, för det fanns många stenar som glittrade fint av olika mineral, även om vi aldrig såg någon riktig diamant.

Efter att vårt safaribesök slutat vid ettiden på måndagen den 22 oktober satte vi kurs mot nationalparken i Witsand där vi skulle sova nästa natt, för att ha nära till morgonens gruvbesök. Vägen var lång och tiden gick alltför snabbt så vår kursledare stannade vid en vägkorsning och kom fram till vår bil och sa att vi var lite sena. För att hinna fram i tid innan parken skulle stänga klockan sex skulle vi få köra väldigt snabbt. Ska nog inte nämna några siffror här, men Axel fick köra väldigt fort för att hänga med! När vi hade fem mil kvar svängde vi bort från asfaltsvägen och in på en sandväg med blandad kvalité på vägbanan. Men med mindre än en timme på oss fick vi köra på ganska bra även här, och två minuter innan parken låstes för kvällen kom vi fram! Puh!

Så vi fick vårt boende och vi grillade fisk i stället för kött, som omväxlings skull och morgonen därpå åkte vi iväg på sandvägen igen för att besöka en gruva. Kolomela Mine är en järngruva som bryter omkring 9 miljoner ton hematit per år i en ”open pit” mine, alltså de bryter inte under jord utan gräver sig ner från ytan. De startade sin brytning år 2009 och de beräknar att det järnet som finns kommer att kunna brytas i ytterligare 27 år.

Eftersom den här gruvan är över jord behövde vi inte så mycket skyddsutrustning för vårt besök; vi fick stålhättade skor, handskar, öronproppar, munskydd och skyddshjälm och sedan packade vi in oss i två av gruvans bussar för en tur till de olika ”hålen”.

Axels kamera visade sig från sin tröttaste sida idag och gav oss bara ett foto innan den ville bli laddad, men såhär ser det ena gruvhålet ”Leefontain” ut:

Vi åkte runt lite på området och tittade oss omkring och vi åkte även lite neråt i ett utav ”hålen” där vi fick klättra runt i järnmalmen, slå sönder stenarna med våra hammare och plocka prover =). Efteråt åkte vi tillbaka till kontorsbyggnaden där vi fick lunch och föreläsningar av tre olika personer som jobbade med gruvan. Trevligt besök som följdes av en tur tillbaka till Witsand där vi åt kyckling till middag på områdets restaurang!

Dock längtade vi allihopa till morgondagen… Fortsättning följer!

Nu sitter vi på flygplatsen i Paris, tittar på soluppgången och väntar på flyget som ska ta oss hem till Göteborg! Medans jag väntar passar jag på att lägga upp de resterande bilderna från vår safari i Kgalagadi Transfrontier Park! Andra dagen startade vi alltså i Twee Rivieren och körde dryga tolv mil genom parken till kvällens boende i Mata Mata. Man kör omkring 30-40km i timmen inne i parken så ni kan förstå att det tog hela dagen att köra dit, man stannar ju ganska ofta också för att titta närmare på djuren och ta kort och så.

Alla vägar i den här parken är sand- eller grusvägar och vissa var i ganska dåligt skick; håliga och ”räfflade” så det vibrerade i hela bilen när man körde fram. Andra vägar är helt nysladdade så man bara flyter fram över sanden, mycket trevligare! Längs hela vägen finns det vattenhål för djuren och vid vissa av dem får man stanna bilen och gå ur, på övriga platser är det stängda bildörrar som gäller, det finns ju faktiskt både lejon, leoparder och geparder i parken! Fast den största anledningen är väl egentligen att man ska störa djuren så lite som möjligt.

Ofta går det djur på vägen, speciellt springbockarna verkade ha ganska låg respekt för bilarna som kom körande medan gemsbockarna och strutsarna började springa så fort man kom lite för nära.

Vi sov alltså i Mata Mata; en liten stugby inne i parken där det finns en kall pool, en liten butik och en bensinpump. Från vår altan där vi grillade kvällens måltid kunde man ana djur som smög förbi i mörkret utanför staketet, så det kändes allt att man var ute i ”vildmarken”.

På morgonen därefter lämnade vi vårt boende och åkte de tolv milen ut ur parken, dock genom en annan väg och i lite högre hastighet så vi var vid grinden vid ettiden. Det var även denna dag vi såg gepardhonan med tre ungar, riktigt häftigt! Dock hade vi aldrig fått syn på dem om det inte vore för att en annan bil stod vid vägkanten och avslöjade deras närvaro. De var en bit bort och är väldigt kamoflagefärgade och bra dolda av det höga savanngräset. Vi var även nära att se lejon då vi mötte flera bilar som hade sett ett lejon inte så långt bort, men när vi kom dit hade det traskat över kullen och försvunnit ur sikte. Synd, men så fick vi ju se geparder i stället! Hur fräckt som helst!

Även om man är på en geologi-resa så kan man faktiskt inte låta bli att se fram emot den inplanerade Safarin! På fredagsförmiddagen anlände vi till Kgalagadi Transfrontier Park och så fort vi köpt våra biljetter styrde vi våra tre minibussar in i parken. Fram till klockan två åkte vi runt i parken och spanade för fulla muggar efter kända och okända djur. Vid tvåtiden var vi vid grinden igen för att få nycklarna till nattens boende i stugparken Twee Rivieren. Resten av eftermiddagen tillbringades vid poolen och i stugorna och runt sjutiden åt vi middag på restaurangen. Klockan nio på kvällen åkte vi med i en safaribuss för en nattlig tur på två timmar inne i parken i hopp om att få syn på lejon eller andra mer nattaktiva djur. Turen kostade endast dryga hundra svenska kronor per person och det var riktigt spännande att sitta i den öppna bussen med en liten strålkastare i handen. Vi såg flera djur men det blev tyvärr inga lejon.

Hela lördagen tillbringades på safari och våra bussar var fulla av vår packning då vårt boende för natten var ungefär tolv mil in parken (avskärmad av staket såklart). På söndagsmorgonen åkte vi de tolv milen ut ur parken igen, fast en annan väg och det var även här vi såg safariturens häftigaste djur! Nämligen en gepardhona med sina två små ungar!

Här ett urval av alla de bilder som togs under fredagens tur:

De två följande dagarna gick helt i geologins tecken där vi stannade vid olika vägskärningar och bergskärningar för att se vad de visade. Självklart står vi alla på helspänn och försöker hänga med att anteckna namn och åldrar och egenskaper på de bergarter och mineraler vi ser, men det är inte alltid så lätt när de har namn som Goedehoop Quartzite, Rienvasmaak Gneiss och Friersdale Charnockite. De flesta bergarterna som vi tittade på dessa dagar hölls sig kring åldrarna 1000-1200 miljoner år.

Höjdpunkterna för torsdagen var helt klart när vi ”släpptes lösa” på ett område där marken var täckt av små Stauroliter, ett ganska fräckt mineral som växer i fina kristallformer.

Ännu häftigare var dock fredagens sista stop där vi körde ut i ingenstans, förbi en liten liten by och så stannade vi på en öppen plats där marken till synes var täckt av grus. När man tittar lite närmare på gruset ser man dock att det inte bara är tråkigt grus utan att det finns massivs av små små stenar i färgerna rött, grönt, orange och lila. Förutom att de ser ut som små ädelstenar är dessa mineral ett steg närmare till att hitta diamanter då de ofta förekommer tillsammans. Vi har såklart med oss några sådana hem också, vi plockade så många vi hann!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den 17:e oktober anlände vi till nationalparken Augrabies Falls. Här kikade vi på en del olika bergarter men också på ett fantastiskt vattenfall som har gett namn till parken. Augrabies Falls är 60 meter högt och det är Orange River som flyter fram genom flodbädden som har skurit ner i berggrunden ganska rejält. När vi var där var vattennivån väldigt låg, men man kunde lätt föreställa sig hur mäktigt fallet är vid högre vattenstånd.

Inne i den här nationalparken fick vi även lite safarikänsla när vi åkte runt och tittade på olika bergarter och vacker utsikt då vi fick se både giraffer, springbockar och babianer!

När kvällen närmade sig åkte vi till vårt boende i Kakamas där vi bodde otroligt flott i utkanten av en vingård, i fina stugor med sköna sängar. Just den här kvällen lyckades vi även göra resans godaste lagade middag; grillat lamm och en gryta över elden. Najs!

Första gruvbesöket för vår resa var hos Black Mountain Mine som är en bly-gruva. Vi tillbringade två dagar här och både över- och underjorden studerades och besöktes. Första dagen åkte vi runt och tittade på geologin i området, på det svarta berget som har givit gruvan dess namn och vi besökte även gruvans geologer som berättade lite om deras arbetsuppgifter mm. Vi fick även se gruvans borrkärnor och lite fina stuffer (sten-prover) ifrån området.

Dagen därpå var ”D-day” då vi äntligen fick gå under jord för första gången! En säkerhetsföreläsning fick vi redan första dagen och för att komma in på området fick vi göra alkoholtest och de letade igenom vår bil innan vi fick köra vidare. För att vistas i gruvan fick vi speciella kläder som bestod av en overall, handskar, hjälm, skyddsglasögon, öronproppar, rejäl pannlampa, munskydd, tjocka ullstrumpor och gummistövlar. Spänningen var hög när vi steg in i gallerhissen som skulle ta oss ner, håll i er nu, ettusensexhundra meter. Det är över en och en halv kilometer ner i marken!! Jag hade tyvärr ingen koll på klockan men det tog allt ett par minuter att åka hiss, och inte gick det långsamt heller!

Nere i gruvan var det varmt, ungefär 30 grader och luftfuktigheten var väldigt hög så svettdropparna började ganska snart rinna längs ryggen. Vi hade två geologer med oss ner i gruvan som visade oss runt, lät oss ta prover på de glittriga blyrika stenarna och svarade på våra frågor. Dock var ljudnivån i gruvan väldigt hög så det var inte alltid så lätt att höra vad de sa.

Det var mörkt, bitvis ganska dålig luft och här och där var golvet i gruvan täckt av vatten. Så inte den finaste gruvan jag har varit i kan jag säga, men det var hur häftigt som helst! Vi hade inte med oss Axels kamera ner för att den inte skulle bli förstörd, men jag kan avslöja att vi har bilder från en annan gruva som vi var nere i senare under resans gång, så några gruvbilder kommer ni att få se så småningom!

Här är i alla fall lite andra bilder från dessa två dagar:

Ja nu är vår resa snart mot sitt slut, och inte har ni fått tagit del av så mycket av den som jag hoppades då det inte har funnits internet längs vägen. Vi är nu tillbaka i Two Oaks, i Somerset West i närheten av Kapstaden, där vi bodde de första nätterna på vår resa. I morgon är sista dagen på vår resa och den ska tillbringas på Table Mountain här i närheten. Vi kommer att vandra upp på berget vilket nog kommer ta ett par timmar, men jag tror nog att utsikten där uppe är värd slitet! I övermorgon tar vi flyget i från Kapstaden på kvällskvisten och är hemma i Göteborg runt ett på onsdag.

Vädret har varit underbart under hela resan med mellan 20 och 30 grader varmt, endast en dag har fått lite regn och det var väldigt välkommet.

Självklart har vi tagit en massa fina bilder på resan och i stället för att slänga in ett enda tråkigt inlägg med hundra bilder så fortsätter jag helt enkelt att skriva på vår resa där den slutade med det senaste inlägget i Springbok. Så håll lite koll här så kommer snart fortsättningen på vår Sydafrika-resa, från Springbok till safari i Kgalagadi, till diamanter i Kimberley och till morgondagens vandring uppe på Table Mountain!