Jag är på jobbet men Axel är hemma och kikar hur det går. Stallets platta är först ut och i skrivandes stund (9.00) är andra betongbilen på plats. Det lär väl bli ett par stycken!
Kaprifol höll på att dö av spektaklet så Axel fick ta ut henne en stund.. Hon är ju rätt tålig av sig i vanliga fall men efter en dryg vecka på boxvila är hon inte riktigt sitt vanliga coola jag.
Det ska bli väldigt spännande att komma hem och se resultatet i eftermiddag i alla fall!
Under dessa boxvile-dagar är jag ännu mer tacksam för min lösdrift faktiskt, tänk att rodda sig själv, barn som ska till förskolan och så fodra och släppa ut hästar varje dag innan jobbet? Nej tack! Nu måste ju dock jag och Loke ta hand om Kaprifol innan vi åker till förskolan, och det går väl ganska smidigt ändå, men som sagt är det skönt att det inte är ”permanent”. Senare i vinter kommer ju dock fåren behöva lite mat på morgonen, (och hönsen släpper vi ju ut också) men även det kommer vi försöka göra så smidigt och enkelt som möjligt.
Efter vår egen frukost och påklädning går vi ut och så får Kaprifol stå i stallgången medan jag mockar ut nattens bajs lite snabbt, byter hönät (som jag förberett kvällen innan) och fyller på vatten. Loke har snabbt lärt sig att mamma inte tycker om när Kaprifol skrapar med hoven i golvet så han har tagit den uppgiften på sig och går fram till Kaprifol och säger ”nej Ka-ko” eller ”Nu jäcker det”. Och Kaprifol slutar så snällt så och pussar lite på Lokes huvud och tigger godis (och nöjd över att nån gav henne uppmärksamhet).
Det verkar förresten som att Loke håller på att lära sig räkna till tio också. Igår kväll när vi höll på att byta till pyjamas kom det plötsligt ”fem, åtta, nio, tio” med klockrent uttal. Det var länge sen vi räknade högre än fem, så det är nog nåt de gjort på förskolan kanske. Väldigt gulligt var det i alla fall! Det är väl så att man numera kan skylla det mesta på förskolan egentligen? Fast mest de negativa bitarna såklart!
I morse var det dags för besök hos barnmorskan igen och i vanlig ordning såg allt bra ut. Blodtryck på 110/60, hjärtslag på bebis mellan 130 och 140 och efter mätning av magen hamnade även den pricken på ”min” kurva. Sist hade jag ju lite lågt järnvärde eftersom jag slarvat lite med tabletterna, men nu har jag skärpt mig igen så det hade gått upp 10 enheter sen senaste besöket för ca två veckor sen. Bebisen ligger åt rätt håll också, men är fortfarande ”ruckbar”.
Jag passade även på att ta med mig ett babyskydd hem, vi hyrde ju från BVC förra gången och tyckte det var himla smidigt så vi gjorde det igen. Skönt att slippa leta runt efter ett sånt, och skönt att bara kunna lämna tillbaka det sen när vi är klara med det! I morgon är det ju faktiskt den 10:e september och således bara en månad kvar till beräknad födsel av den lille, så lite är det ju skönt att få i ordning. Ska ta och tvätta lite grejer i veckan (babynest, filt, lite kläder) och så ska väl en liten väska packas också lite smått.
Bild på Kaprifolen som nu har klarat av halva sin boxvile-period! Och nu bara fyra dagar kvar av medicinering och sex dagar kvar tills stygnen ska plockas!
Vissa grejer har hamnat på bild i alla fall! Kaprifol fick komma ut och äta gräs i förmiddags.
Sen satte Axel de distanser som vi hade kvar, i fårhuset. De räckte dock inte. Och så harvade vi ridbanan. Välbehövligt!
Vi åt kaka till fikat!
Och så spikade vi upp brädor vid dörrarna i fårhuset och mot vedboden. Ingen bild här dock! Sen åt vi lunch och satte fart mot Borås! Där svängde vi förbi Hornbach och köpte ett gäng distanser till fårhuset och så gick vi in på djurparken.
Säsongskort om ni minns, lite stolt över att vi nu ändå utnyttjat dem ganska bra!
Elefanterna var nog dagens favorit. Även om den här tigern visade sig från en härlig vy.
Glass måste man ju äta också. Axel lyxade till det med en våffla i botten och Loke gillade den idén.
Sen åkte vi hemåt, och stannade i Fristad och handlade.
Och innan vi åkte helt hem svängde vi in i Skogsbygden till några som också har Gotlandsfår. Vi ska köpa en bagge av dem att släppa in till tackorna över betäckningen, och sen kommer han tyvärr få gå till slakt direkt efteråt eftersom vi inte vill hålla bagge året runt. Idag hade de samlat ihop bagglammen så vi åkte förbi och kikade på dem och valde ut en kandidat. Lotten föll på den här killen:
Han var snäll, lagom stor och hade väldigt fin päls.
I mitten av oktober hämtar vi hem honom och i slutet av samma månad släpps han in till Blondie och Lilla Grå. De två tacklammen som vi bestämt oss för att spara ska inte betäckas i år utan de ska få växa till sig ett år först. Så till våren blir det gissningsvis ca fyra lamm i stället för sex som vi fått hittills, eftersom Sockan inte finns kvar. Men därefter kan vi potentiellt få åtta lamm! Värsta fårbönderna alltså!! 😉
Ja hästar och barn i alla ära, men händer det inget i alla projekt på GÅRDEN? Nja är väl svaret på den frågan. Axel har tyvärr fått lite problem med sin armbåge så han behöver ta det lite lugnt. Så verkstan står lite stilla, men det är ju heller inget som är så panikartat heller, utan vi tar det när tillfället kommer.
Betongplattorna däremot ska ju fixas, så att fåren och hästarna får tak över huvudet. Om vädret håller sig på vår sida blir det gjort på onsdag! Idag ska vi därför spika upp de sista brädorna i fårhuset och lägga de sista distanserna så att det är redo för gjutning. Och sen är det ju bara staketet som ska upp för hästarnas del, och lite grus runt kanten. För fårens del kanske vi sätter upp våra grindar som avspärrning tills vidare, vi får se lite.
Nu har Kaprifol börjat acceptera boxvilan lite mer och kan slappna av lite mer både när hon är i boxen och när jag tar ut henne för att beta. Skönt på ett sätt men samtidigt ser jag att hon liksom ”slocknat” lite, eller gett upp liksom. Hon blir väldigt glad av att komma ut i alla fall. Kompisarna sällskapar gärna!
Igår kväll fick jag extra hjälp i stallet också, grabbarna hämtade mer grenar.
Och Loke hjälpte till med både vattenpåfyllning…
Och plåsterbyte.
Men vi längtar ju alla tills hon får komma ut lite mer, men en dag i taget!
Loke har ”vuxit” väldigt de senaste dagarna, han ser alltså inte bara äldre ut efter att vi klippt honom utan han känns äldre också. Exempelvis så verkar han bearbeta den givna informationen på ett annat sätt, och drar liksom slutsatser av det. Han kan först bli lite ledsen, men sen har han på något sätt ”accepterat” att det är så det är, och då när det väl händer går det bra trots att han inte riktigt gillar det.
Till exempel i måndags kväll gick jag ut för att göra i ordning släpet och Kaprifol inför resan till kliniken, och då blev Loke jätteledsen. (Han är fortfarande lite mer mammig än normalt och blir alltid som mest ledsen när jag lämnar honom hos sin pappa lustigt nog). Loke och Axel kom snart ut till stallet och kikade vad jag gjorde, och sen ville Loke gunga så de gick dit. När jag hade lastat Kaprifol körde jag runt och stannade till för att säga hej då. Då hade Axel redan förberett Loke på att jag skulle åka så när jag kom för att säga samma sak var han ”redo” och jag fick en kram och ett hej då utan att han behövde bli ledsen.
Det var liknande tidigare i veckan när jag och Loke gjorde oss klara för förskolan. Han förstår att vi ska åka dit och säger (innan vi åkt hemifrån) ”mamma förskol”, vilket betyder att han vill att vi ska åka dit tillsammans, och att jag ska stanna där sen. Så när jag då säger något i stil med ”mamma ska köra Loke till förskolan och sen får Loke leka där och mamma ska jobba”, så säger han ”nej” och blir lite tårögd och lite ledsen. Sen frågar han detta säkert tio gånger till i bilen på väg till förskolan och blandar in lite ”mamma jobba”, ”mamma åka blå bil” osv. När vi väl är på förskolan har han då tänkt klart och kan bli lämnad där utan att bli ledsen.
Efter detta har det gått ännu mera framåt just med lämningarna (vi har ju inte haft några direkt dåliga lämningar på förskolan, men det har ändå varit lite blanka ögon ibland och ett ”nej” när mamma ska åka). I förrgår till exempel sa Loke ”Hej då mamma!” innan jag ens hade hunnit hjälpa honom av med skorna inne på förskolan. Igår sa jag ”Nu ska mamma åka och jobba” och Loke svarar ”Okej!” Och så får jag en hej då-kram och han går med fröken in till de andra barnen.
Sen oavsett hur lämningarna går är han alltid lite tveksam till att gå hem när han ska hämtas. Han går ofta åt andra hållet när han får syn på mig eller Axel och när vi är på väg därifrån säger han ”mer förskol” och så rabblar han alla namnen på de andra barnen. Så han trivs ju helt klart där! Och han både äter och sover hur bra som helst. Förra veckan hade han ätit 20 (!) köttbullar och när de ska sova läggs de i vagnar utanför byggnaden och så ligger Loke och Elsa och tjattrar en liten stund innan de bara somnar. Hur gör de ens va!?
Jag jobbade som sagt hemifrån igår för att kunna hålla ett litet extra öga på Kaprifol, dels så jag såg att hon åt och bajsade ordentligt efter narkosen och sen för att se hur hon klarar sig instängd i boxen. Hon är väldigt missnöjd, såklart, och vandrar runt en del. Spånet hamnar liksom längs väggarna och det är ganska så svårt att mocka om man säger så… Men hon skriker inte, bankar inte i väggarna och verkar egentligen inte så stressad utan med missnöjd och vill såklart gå ut. Hon fick komma ut och beta lite gräs några minuter på morgonen och några minuter på kvällen, lite oklart om det gör det hela bättre eller sämre egentligen. Hon har ju lite svårt att stå still och äta, hon vill bara ut i hagen till de andra hästarna. På kvällen igår gick det lite bättre, jag tror nog att hon snart förstår de ”nya rutinerna” och landar lite i det.
Sen är hon ju såklart ”som värst” när jag (eller någon annan) är inne i stallet, så när jag har gått ut har jag smugit fram till stallet och kikat in på henne innan hon ser mig. Då har hon stått relativt lugnt faktiskt så hon ska nog överleva detta ändå.
Men som sagt, missnöjd är ju ordet och när jag ställer upp henne på stallgången för att kunna mocka lite står hon och skrapar i golvet, ruskar på huvudet, drar i grimskaften och går jag förbi så knuffas hon och är allmänt urjobbig. Tänk vad brist på rörelse kan göra på en häst ändå, som i vanliga fall ändå är ganska väluppfostrad, lugn och stabil.
För att göra henne lite mer sysselsatt i boxen har hon hö i finmaskigt nät och så har hon fått in lite grenar att tugga på.
Zingo går ju som sagt i hagen framför stallet och är synlig större delen av tiden, och även de andra hästarna är snälla och har sin ”viloplats” inom synhåll för Kaprifol. De gnäggar nån gång lite snällt åt henne också!
Vid halv tre igår ringde veterinären/kirurgen som opererat Kaprifol och berättade att allt gått bra! Hon hade opererats tidigt på morgonen och var fortfarande lite groggy efter narkosen, men hade ätit mash och mådde bra. Operationen var lyckad och lederna hade sett förhållandevis fina ut utan större skador och irritation runt benbitar som annars kan uppstå. Prognosen ser därför väldigt bra ut! Jag fick komma och hämta henne under kvällen så när jag hämtat Loke på förskolan och ätit middag satte vi oss i bilen och körde till Skara. Axel fick ta föräldramötet direkt efter sitt andra möte så fick vi ihop kvällen ändå!
Redan dit gick smidigt, jag och Loke babblade på om saker vi såg längs vägen, han hade några leksaker och fick äta både banan och plommon. Lite mutor sådär!
Väl framme kopplade vi på släpet och gick in och fick prata både med kirurgen och den veterinären som vi haft på våra två tidigare besök. Loke hittade fler plommon i väntrummet också!
Vi fick med oss lite papper med hemgångsråd, bandage och recept på medicin. Kaprifol ska nu stå på box i 14 dagar, äta metacam i 10 dagar och efter boxvilan ska hon stå i liten hage med dagliga 20-30min promenader fram till återbesöket om 4-5 veckor. Under boxvilan får hon komma ut och äta lite gräs i grimskaft, bra för magen och det mentala!
Om 12 dagar ska jag plocka stygnen; två i vardera ben och jag ska även byta det bandaget/plåstret hon har vid behov.
Efter all information blev Loke och jag visade till boxen där Kaprifol väntade. Lite trött men vid gott mod och hon följde försiktigt med mig ut till släpet. Jag parkerade Loke i den högra spiltan på släpet och lastade Kaprifol i den vänstra. Lite ”trög” in i släpet och hon backade ut en gång, men sen stod hon så fint så när jag gick bak och stängde. Och Loke fick följa med in i bilen 😉 Första resan ensam med barn och häst! Och det gick bra såklart, vi stannade i Naum för Loke behövde kissa men i övrigt tuffade vi på hela vägen hem och Kaprifol stod lugnt och fint hela tiden.
Hon har nu klarat av en dags boxvila (bara 13 kvar!!) och är inte alls glad i det men jag hoppas hon vänjer sig snart. Det är ju lite dålig tajming att det är armering utanför ligghallen så Zingo kan inte komma in och hålla henne sällskap, men hon är inom synhåll i alla fall. Vi tar en dag i taget helt enkelt.
Igår vid sextiden traskade jag och Kaprifol ut till det påkopplade släpet och bara några enstaka minuter senare var Kaprifol lastad och redo att åka. Jag trodde hon skulle vara svårlastad idag, främst för att hon är rätt ”sprättig” nu när hon inte motioneras. Hon far gärna omkring lite hit och dit och tar alla anledningar till att ”bli rädd” och har svårt att stå stilla, koncentrera sig och ja, lite överenergisk helt klart. Men hon följde med mig direkt in i släpet alla gånger jag bad henne, sen tog det ett par gånger innan hon hade landat så pass att hon kunde stå kvar i släpet medan jag stängde. Men det är helt okej!
Resan gick okej, hon stod lugnt till en början men det var väldigt mycket trafik med flertalet lastbilar och jordbruksmaskiner med skramlande vagnar så hon skuttade till lite ibland när hon blev överraskad, och trampade omkring lite. Vid avfarten i Skara stod det poliser med blåljus och en bil höll på att bli bärgad så där trodde jag först att vi skulle bli ståendes en stund. Lyckligtvis blev vi dirigerade förbi olycksplatsen nästan omgående så Kaprifol nöjde sig med en ordentlig spark på baklämmen precis när vi rullade förbi blåljusen.
Väl framme på kliniken gick jag in och anmälde oss och Kaprifol blev ”inskriven”. Jag fick skriva på ett papper, lämna hennes pass och så blev jag visad till en iordningställd box med lite hö och vatten.
Sen var det bara att lasta av Kaprifol och jag ledde henne ett varv på parkeringen innan vi gick in på kliniken så hon hann ”skaka av sig resan”. Det gjorde hon snabbt så sen kunde hon lugnt följa med mig in genom dörren på kliniken och upp på vågen. Hon vägde in på 610kg, vilket faktiskt är exakt samma som hon vägde på första besöket på Husaby den 18:e juli. Jag trodde hon skulle väga mer eftersom hon inte motioneras så det var lite skönt att se. Rund är hon ju, men det har ju sina förklarliga skäl.
Efter vågen gick vi bort till boxen och gjorde en ettårig valack väldigt glad när han fick en granne mitt emot. Kaprifol tog det hela med ro och nosade lite på vattnet och tog en tugga hö.
Till sist var det bara för mig att klappa hästen hej då, städa ur släpet och parkera det på plats så jag slapp dra med mig det fram och tillbaka tomt, och åka hem!
Idag, tisdag, är det en lite nervös väntan så här på morgonen. Kaprifol kommer opereras under morgonen/förmiddagen och veterinären ringer mig efteråt. Det är alltså en titthålsoperation/artroskopi som ska göras på båda hennes bakknän för att ta bort lösa benfragment/osteochondros och eventuell kringliggande skadad vävnad/brosk. En relativt vanlig operation, och hon kommer att sövas inför det hela.
LoviseC 